Sinnena och sinnet begränsning i sanningens upptäckt

Från: Theory "I"(Teori "Jag") 1

"Principer som är använda i begränsning är inte medel för att upptäcka det oändliga"

Molana Shah Maghsoud Sadegh Angha 2

I varje situation använder individer sig av sina sinnen för att anskaffa och bedöma ny information. Emellertid blir det självklart att det finns begränsningar i hjärnans förmågor och sinnena när det kommer till att upptäcka den gränslösa sanningen. Det människor kallar vishet och rationalitet och använder för att mäta sanning med, är i själva verket endast begränsad syn på verklighet, och har lite att göra med universal vishet och kunskap.

Hjärnans kompetens att finna sanning är begränsad. Hjärnan förlitar sig på information den tar in ifrån sinnena. Sinnenas naturliga begränsningar begränsar hjärnans kapacitet att igenkänna sanningen.

Hur behandlar hjärnan informationen?

Människo- hjärnan är uppgjord av milliontals neuroner, och varje organ i kroppen har ett särskilt centra i hjärnan. Informationen mottagen från sinnena är överförd genom neuroner genom en elektrokemisk process. Genom det elektrokemiska utbytet mellan neuroners mönster, tar hjärnan emot, analyserar, och sänder all information nödvändig för att utföra dess funktioner.

När de elektriska impulserna når ett visst centra i hjärnan, skapar de ett elektrokemiskt mönster. Hjärnan förliknar och kontrasterar dessa mönster med informationen, som redan är förvarad i minnet, och som resultat kan en person bemöta en situation baserad på tolkningen av informationen förvarad i minnet.

Vår hjärna fungerar mycket likt en dator. När vi står inför en ny idé eller ett okänt ämne, är denna information behandlad i vårat sinne precis som när någon trycker en tangent på en dators tangentbord. Hjärnan jämför sedan den nya uppgiften med information som redan är lagrat i minnet. Baserat på denna information accepterar eller avvisar vi en ny idé. Denna process kallas oftast för "tänka". Där av är accepterandet eller avvisandet av nya idéer baserade på begränsningen av information samlade av våra sinnen, och information lagrad i minnet.

Användning av sinnena i begränsning

Hjärnans utmatning beror på fysisk inmatning mottaget genom våra sinnen. Om den givna inmatningen är inkorrekt, är dess utmatning också inkorrekt.

Till exempel vet vi att våra sinnen är begränsade för att dem endast kan ta emot vågor som är inom en viss våglängd. Vi kan inte uppfatta ljusa vågor eller ljud vibrationer med en frekvens eller våglängd över eller under en vis grad. Våra öron till exempel, kan endast höra ljud vibrationer mellan 16 och 16000 hertz. På samma sätt kan våra ögon endast se en begränsad del av ljus vågornas spektrum; infrarött ljus är otillgängligt till våra sinnen, fastän det kan mätas med tekniska verktyg. Sinnena, med all dess begränsningar, kan inte vägleda oss i själv kännedomens väg.

Inhämtad och medfödd kunskap

Vår inhämtade kunskap hjälper oss att forma en bild av verklighet men är inte verkligheten själv. Verklighet måste bli mottaget, inte uppfattat. Uppfattning är baserat endast på hjärnans jämförelse med det som tidigare har blivit registrerat i minnet. Det är hjärnans översättning av information anskaffat av de fysiska sinnena.

Med dessa begränsningar givna, måste vi fråga oss själva vare sig det är möjligt att upptäcka den medfödda kunskapen och den universala sanningen genom att förlita sig på den smala uppfattningsförmågan av våra sinnen. Hazrat Shah Maghsoud summerar detta när han redogör: "Principer som är använda i begränsning är inte de medlen för upptäckten av det oändliga."2

Att igenkänna den konstanta essensen av människan, att finna sanningen i "jaget", måste man satsa bortom sinnenas begränsningar. Självklart måste en använda de verktyg som är i harmoni med existens. Därför är, koncentrationen av förmågor (Tamarkoz®), och harmonins etablering nödvändigt för att börja själv kännedomens resa.